Trött…

Tre veckors praktik är till ända. Det har varit roligt, nyttigt och lärorikt. Men även stressigt, jobbigt och svårt. Jag är sedan tidigare inte så insatt i hjärtats alla sjukdomar, så att både stå inför sju nya människor och sju nya diagnoser, var ibland ganska tufft. Vissa dagar när det var mycket att göra, hann jag inte riktigt läsa på om varken sjukdom eller läkemedel, vilket gjorde att jag hjälpte och behandlade ”i blindo”. Givetvis kan man alltid se människan och med den kliniska blicken kan man uppfatta rätt så mycket hur den människan mår. Men jag kan ändå tycka att upplägget att ha hela avdelningen själv inte var optimalt, då det tog bort en del av lärotillfället, eftersom tiden till lärande inte fanns.

Jag är trots detta nöjd med min placering och fick jättefint beröm och fint omdöme på mitt slutsamtal. Dessutom, det som betydde mest, var kramen jag fick av en undersköterska och att hon sade att jag kommer att bli en jättefin sjuksköterska. Skolans formulär i all ära, men att få beröm av en äldre, erfaren uska, det är beröm på riktigt.

Nu är jag helt slut som artist, eller rättare sagt, jag var helt slut som artist. Det är väl på bättringsvägen nu efter att ha haft någon dag ledigt. Men oj vad jag har sovit och tagit det lugnt. Kroppen har bara skrikit efter återhämtning.

Till veckan är det skola som gäller. Vi har en vecka kvar på kursen vi började terminen med, sedan två veckor med katastrofmedicin. Efter det blir det praktik igen, den här gången primärvård.

Nu långpromenad med hunden. Härlig söndag!!