Jag har ju sagt att jag trivs bättre inom slutenvården än öppenvården, både som sjuksköterska och som barnmorska. Men nu när jag börjar få träffa besökande kvinnor och par själv, är det faktiskt rätt så kul ändå. Det slår inte lika högt som förlossningen, men jag kan ändå förstå tjusningen. Att ha sitt eget rum, bestämma ordningen där inne och ha sin alldeles egna lilla mottagning. Detta samtidigt som det finns kollegor utanför dörren om man stöter på patrull.
Cellprover har jag hunnit ta vid flera tillfällen nu, så min handledare lät mig göra det helt själv igår. Det blir på ett annat sätt när man ensam får bekanta sig med kvinnan och lägga upp mötet som man själv vill. Jag är mycket nöjd med utgången. Höll nästan jämna steg med den andra barnmorskan, hon hann dock två mer. Inte för att jag ser det som en tävling, men man vill inte att det ska bli massa extrajobb för någon annan ?
På eftermiddagen fick jag göra en inskrivning själv, första besöket i graviditeten. Det är mycket att komma ihåg som ska tas upp och pratas om. Återigen, skönt att själv få lägga upp samtalet och i lugn och ro bekanta sig med kvinnan och paret. Vi är alla olika och jag tycker det är viktigt att hitta sitt eget sätt att förhålla sig till yrkesrollen. Självklart har jag många förebilder och jag väljer att plocka det bästa av alla i mitt sätt att jobba. Vad gäller samtalet och förmågan att kunna ge stöd, tror jag det handlar om en kombination av kompetens och personlighet. Vissa människor har det naturligt, man blir lugn bara de kommer in i rummet. Mitt mål och min önskan är att få komma så nära det som möjligt. Att min närvaro, sätt att vara på, i kombination med det jag säger, ska ge en trygghet till de kvinnor jag träffar, oavsett anledning ☺️
Idag har vi föräldrautbildning och eftermiddagens sysslor har jag glömt bort ?Det blir en överraskning ?