Examinationen av uppsatsen är gjord och vi blev godkända på både opponering och respondering. Mycket skönt att ha det avklarat!! Några kommentarer fick angående vår uppsats som vi måste justera, men överlag var det inte några stora förändringar. Examinationen utfördes via länk, ett bra sätt att mötas på i dessa coronatider. Men hur man än vänder och vrider på det, så slår det inte ett möte i verkliga livet… För mig var det dock positivt i och med att jag slapp köra 140 mil fram och tillbaka för två timmars träff.
På tisdag till veckan börjar den, slutpraktiken. 10 extremt intensiva veckor, varav 7 är på förlossning. Förutom själva praktiken, har vi flera arbeten som ska lämnas in, godkända färdighetsprov ska göras, momentlistor och antal förlossningar och postpartum-samtal som ska dokumenteras. På allt det har vi en salstenta 5/5 på ALLT vi har lärt oss, samt en klinisk examination på stor blödning, sätesförlossning och skulderdystoci (när en axel fastnar). Coronan sätter käppar i hjulen även här. Vi har fått meddelande av universitetet att salstentan håller på att omformas till en hemtenta. Den kliniska examineringen vet de inte hur de ska styra upp. Det finns nämligen inga lokaler att tillgå. De lokaler på Akademiska som var tänkt att vi skulle vara i, är just nu provtagningsrum för misstänkta coronapatienter.
Hursomhelst, igår började tänka på att det här är de sista dagarna jag kommer att ha möjlighet att göra något annat än att äta, sova, leva förlossning/praktik. Därför tog jag ett spontant beslut att åka ned till Ö-vik för att raka min hund. Det gör jag varje vår, kanske inte så här tidigt, men i kristider måste man vara handlingskraftig och förutseende. Så jag och vovve bakade en kaka och satte oss med den i bilen och drog iväg till mina saknade föredetta jobbarkompisar.
Möttes av glada miner, men inte en enda kram. Coronan finns i allas medvetande som ett osynligt hölje och gör att vi blir lite rädda för varandra, vare sig vi vill eller inte. Tycker dock att det är bra att vara extra försiktig. Men det känns märkligt att inte kunna förhålla sig till varandra som man brukar. Prata kunde vi dock göra, hur mycket som helst!! SÅ himla kul och trevligt att få surra bort några timmer med människor man saknat och som man tycker mycket om ❤️
Loka fick en ny frisyr, en sportigare variant och helt plötsligt ser man att hon faktiskt har former. När hon har all päls på ser hon nästan överviktig ut, så att trimma ned henne i hår, gör att man kan se att hon är alldeles perfekt!! ❤️ Hon uppskattar inte proceduren, men efteråt blir hon glad och får alltid en karamell eller två av alla som jobbar. Så i slutändan är det värt besöket för henne också. Sedan får hon ju träffa alla sina gamla kompisar också. Hon hängde nere i källaren på kliniken medan jag jobbade och där hade hon sina vänner. Kärt återseende där med ?
Köpte med mig hem en slow-feed-matskål åt henne. En riktigt svår, som är utformad som en labyrint och ska göra att hunden får jobba för maten. Funkade riktigt bra, hon fick kämpa för att få i sig sina kulor på kvällen
Alltid när vi träffas så blir vi lite nostalgiska, vi pratar gamla minnen och skrattar. Sedan var vi tvungna att ta fram den gamla klinikbilden som låg på receptionsdisken på tiden jag jobbade där. Det var tider det!!
Idag ska jag försöka ta mig ut och springa. I förrgår gjorde jag mitt första löppass för året och det kändes i benen kan jag säga… ? Idag blir det i ett lugnare tempo, måste låta kroppen hinna med. I övrigt ska jag pyssla med det sista i uppsatsen så jag kan lägga det åt sidan. Är MYCKET less på den nu!! Dags att den försvinner ur mitt liv, så jag kan ägna mig åt behagligare saker. Som sol, vår, promenader, djuren och min man ❤️
